Dutch Baroque Era Painter, 1596-1656 Jan van Goyen was born in Leiden on Jan. 13, 1596. Apprenticed from the age of 10, he had several masters. About 1617 he went to Haarlem to study with Esaias van de Velde, an important innovator in the Haarlem movement of realistic landscape painting. Van Goyen's works between 1621 and 1625 are sometimes hard to distinguish from those of his teacher. They are colorful, detailed views of villages and roads, usually busy with people, as in Winter (1621). It was Van Goyen's usual practice to sign or monogram and date his paintings. He traveled extensively through the Netherlands and beyond, recording his impressions in sketchbooks, occasionally with dates and often depicting recognizable scenes. Thus the chronology of his development is clear. His paintings of the late 1620s show a steady advance from the strong colors and scattered organization of his early works toward tonality and greater simplicity and unity of composition. By 1630 he was painting monochromes in golden brown or pale green; he played a leading part in the tonal phase of Dutch landscape painting. In 1631 Van Goyen settled in The Hague, where he became a citizen in 1634. The simplicity, airiness, and unification of his compositions continued to increase in his abundant production of dune landscapes, river views, seascapes, town views, and winter landscapes. The River View (1636) displays a river so open and extensive as to suggest the sea, with reflections that prolong the vast and luminous sky. In its monumentalization of humble structures and its composition built on a firm scaffolding of horizontal and vertical forces, it forecast at this early date developments that dominated landscape painting in the 1650s and later. In the Village and Dunes (1647) the traditional double-diagonal composition still exists, but it is dominated by horizontal and vertical accents. Stronger contrasts of light and dark replace the earlier tonality. In the last year of his life Van Goyen produced an eloquent new style, in which powerful forms stand out against the radiant sky and water in an exquisitely balanced composition (Evening Calm; 1656). The commission in 1651 to paint a panoramic view of The Hague for the Burgomaster's Room shows the high regard in which Van Goyen was held. He was enormously productive; well over 1,000 of his paintings still exist, and almost as many drawings.   Related Paintings of Jan van Goyen :. | A River Scene, with a Hut on an Island. | River Scene | slottet montfort | Peasant Huts with Sweep Well | Hollandische Flachlandschaft |
Related Artists:
Andrea del Castagno
Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian painter. He was the most influential 15th-century Florentine master, after Masaccio, of the realistic rendering of the figure and the representation of the human body as a three-dimensional solid by means of contours. By translating into the terms of painting the statues of the Florentine sculptors Nanni di Banco and Donatello, Castagno set Florentine painting on a course dominated by line (the Florentine tradition of disegno), the effect of relief and the sculptural depiction of the figure that became its distinctive trait throughout the Italian Renaissance, a trend that culminated in the art of Michelangelo.
Jose Malhoa
(Caldas da Rainha, 28 April 1855 ; Figueire dos Vinhos, 26 October 1933) was a Portuguese painter. Malhoa was, with Columbano Bordalo Pinheiro, the leading name in Portuguese naturalist painting, in the second half of the 19th century. He painted often popular scenes and subjects, like his two most famous paintings, "The Drunks" (1907) and "Fado" (1910). He always remained faithful to the naturalist style, but in some of is works, there are impressionist influences, like in his "Autumn" (1918), that can be considered as an "impressionist exercise". He saw at the end of his life, the inauguration of the Jose Malhoa Museum, in Caldas da Rainha.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.